Bläcket

Här får bläcket flöda fritt. 

Tankar och funderingar skrivs ner och blir till texter. 

Jag delar mina ord och min syn på hundar och hundträning. 

Varför arbetar jag med detta?


Hade någon sagt till mitt 7-åriga jag att jag skulle arbeta med hundar (och framförallt problembeteenden) när jag blev vuxen hade jag förmodligen skrattat dem rakt upp och i ansiktet och sagt med bestämd röst ”nej, det ska jag inte”. Nejnej, mitt 7-åriga jag skulle bli sångerska. Tyvärr föddes jag inte med en vacker sångröst (dock hindrar det mig aldrig från att sjunga högt och falskt när varje tillfälle ges). Däremot föddes jag med en oerhört stor kärlek till barn och ungdomar – och där började min resa.


När jag insåg att jag aldrig skulle bli sångerska så väcktes en ny passion (eller den hade nog alltid funnits där, mitt 7-åriga jag var nog bara för ung för att förstå). Men den passionen var för barn och ungdomar som mådde psykiskt dåligt. På något sätt drogs jag till dem, eller dem till mig, jag vet inte riktigt. Men jag ville alltid hjälpa. Oavsett på vilket sätt så ville jag alltid hjälpa och finnas där. Så, vad blev min nästa stora dröm? Jo, jag skulle öppna upp mitt egna ungdomshem. Ett ungdomshem som skulle vara så mycket mer än vad dem är idag. Det skulle vara ett ungdomshem som även innefattade fritidsgård (för att sudda ut fördomarna som många har kring ungdomar som är placerade på ungdomshem), det skulle även innefatta djur - framförallt hundar (då det är bevisat att djur får oss att må så mycket bättre och kan vara till hjälp på så många olika sätt). Detta skulle även innebära att om det skulle finnas hundar eller andra djur på boendet så behövde det vara separat från övriga avdelningar på grund av allergi. Det skulle även finnas möjlighet för ungdomarna att utföra sina intressen (tex om någon hade ett oerhört stort musikintresse så skulle även den möjligheten finnas). Ja, jag hade nog tänkt på det mesta och hade en stor plan. Detta var alltså en 14-årings stora dröm. En dröm som följde med mig i många år och som jag faktiskt än idag inte riktigt släppt helt och hållet..


Men sedan blev jag vuxen och livet hände. Det förde in mig på en helt annan riktning – nämligen att börja arbeta på min mammas djurbutik. Jag älskade att vara där när jag var yngre men varje gång någon frågade mig om jag skulle ta över den som vuxen var svaret alltid nej. Jag var fast besluten om att öppna upp mitt egna ungdomshem. Jag har alltid velat gå min egna väg och att inte bli som ”alla andra”. Men livet styrde mig dit och det är något jag är oerhört tacksam och glad för och något som jag än idag tycker är oerhört roligt. Jag köpte då även min allra egna första hund, min älskade lilla Ice. Tyvärr blev Ice utsatt för en rad händelser som resulterade i problembeteenden och där började det på riktigt. Hur kan jag hjälpa honom? Vem vänder jag mig till? Hur utökar jag mina egna kunskaper? Vi hade även en hel del kunder som kom in på jobbet och bad om hjälp, tips och råd med deras hundar och mitt sug efter kunskap för att kunna hjälpa dessa (och min egna hund) bara växte mer och mer. Så jag bestämde mig för att utbilda mig till hundpsykolog. Något som inte fanns i denna stad. Och det är bland det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag ska inte försköna något och säga att utbildningarna var lätta, för det var dem verkligen inte. Det var väldigt breda utbildningar och oerhört mycket plugg och oerhört mycket tid som behövde läggas ner. Vi hade bland annat två tentor ungefär en gång i månaden, massor av praktiktimmar som skulle göras, inlämningsuppgifter, böcker som skulle läsas, examensarbeten och jag arbetade samtidigt heltid (förutom de få dagar jag åkte upp till skolan). Men jag klararde det och all tid som jag lagt ner under 1,5 års tid blev så värt det. Jag var riktigt stolt över mig själv.


Innan jag påbörjade utbildningarna hade jag inget större intresse i att hålla kurser. Det var problembeteenden som var min stora passion. Men under utbildningens gång insåg jag att jag älskar att hålla kurser lika mycket som jag älskar att rodda i problematiker. Och framförallt, att utbilda. Oavsett om jag håller i kurser, privatträningar, föreläsningar eller beteendeutredningar så handlar det hela tiden om att utbilda. Kunskap ger förståelse och förståelse ger oss verktygen för att kunna träna och hjälpa våra hundar. Och jag älskar att arbeta med det här. Jag älskar att få utbilda, att få se ägares förståelse för deras hundar växa, att se ekipagen bli ekipage, att se samarbete utvecklas, att se relationen stärkas och allt däremellan. Och jag kan aldrig få nog. Desto mer jag arbetar med det här, desto mer lär jag mig för varje dag som går och desto mer ökar suget av att hela tiden fortsätta lära. Att fortsätta utbilda mig men inte för att jag ska ha så mycket utbildningar som möjligt på ett papper. Absolut inte. Utan för att öka min egna kunskap så jag kan hjälpa fler. Så jag kan nå ut till fler. Så jag kan utbilda och hjälpa hundar och deras ägare i en bredare grad.


Och det är varför jag arbetar med det här – för att jag älskar det!

Jennifer Haglund - Four Sense

jennifer@foursense.se


© 2020